socionomstudent

Först och främst, statistiken på denna blogg förbryllar mig fortfarande. Jag har skrivit två inlägg på ett år om ens det, och det senaste i mars, men ändå har jag ett stabilt sträck på regelbundna besökare? Heck, ibland verkar den här döda bloggen vara mer populär än min vanliga "everyday life"-blogg. Är det samma envisa personer som går in här dagligen och tänker "IDAG måste hon ha skrivit ett inlägg" eller är det olika personer som hittat hit av en slump via en sökmotor? I guess I'll never know.

Förvisso, är det samma envisa personer som tänker att NU borde det ha kommit ett inlägg, så får de ju rätt idag. Jag skriver nu. För att berätta att jag efter tre terminers studieuppehåll tänker börja läsa igen i januari. Fick det bekräftat imorse, jag börjar på termin 2 i grupp E nästa termin. Jag fick mitt önskemål om grupp beviljat och allt, jag får börja i samma grupp som min kära vän L.

Det ska bli spännande att börja läsa igen, nu har jag andra förutsättningar än jag hade för 1½ år sedan. For starters, jag är inte längre sambo med en våldsam missbrukare som gör det omöjligt att få någon studiero eller ens koncentration över till att tänka på studierna. Och jag har jobbat 1½ år inom vården och genom det arbetet utvecklats som person och fått mer självförtroende.

Ska bli kul att plugga med L igen, vi hade så kul när vi gick folkhögskola ihop. Plus att det känns skönt med tryggheten att jag redan känner åtminstone EN person när jag hoppar in i en grupp som redan läst ihop i en termin och känner varandra sen innan.

Men det är även nervöst. Har ju inte pluggat på så länge nu. Eller, sen i augusti läser jag en distanskurs om marxism, men det är på halvtid och distans är inte samma sak. Jag ska ta fram min studentlitteratur ur garderoben fram igenom och damma av både böckerna och mina kunskaper. Fast först och främst borde jag slutföra nästa inlämningsuppgift på marxismkursen, ett monsterarbete om "Det borgerliga samhällets ekonomiska rörelselag".

Vi ses igen i januari! (Visste väl att jag gjorde rätt som inte dödade den här bloggen helt genom att radera den...)

Vem är det egentligen som besöker denna blogg dagligen fast ingenting skrivits på fem månader? Snälla, snälla ge er till känna så lovar jag att uppdatera en gång i veckan åtminstone. Lovar.

För er som inte förstått det har jag studieuppehåll även denna termin. Jobbar fortfarande som timvikarie inom äldreomsorgen.

Helt borta från studierna är jag dock inte, just nu håller jag exempelvis på att läsa "Genustrubbel" av Judith Butler. Jag vill förkovra mig inom feminism och könsfrågor, som jag är sjukt intresserad av och brinner för. Spelar ingen roll om jag fortsätter läsa till socionom (har ingen aning om det blir det, och när i så fall, om jag ska vara ärlig) eller bli exempelvis undersköterska, kommer antagligen ha nytta av det oavsett vad som händer i framtiden.

Ni får mer om ni tillkännager er, som sagt var. Blev alldeles chockad när jag såg att jag har besökare dagligen, fortfarande, fast jag inte loggat in här på många månader. Det är coolt. Uppenbarligen finns det ju ett intresse för den här lilla meningslösa bloggen, så kommentera nu och säg varför ni fortfarande besöker den.

Och svar till Lina (om du nu läser det här en och en halv månad senare): Det var väldigt blandade åldrar i den klassen jag gick i, men du behöver inte känna dig "för ung" om du är 20, det var många som var mellan 20 och 25 typ. Och välj Örebro före Uppsala, såklart! =)

Har loggat in på studentforum idag och fått se att jag har godkänt i delkurs II nu, vilket innebär att omtentan blev godkänd. Bra va? Ett längre inlägg kanske kommer när jag orkar. Nu slipper jag iaf tänka på läsandet tills jag börjar igen, när nu det blir. :P

Omtentan lades ut på BlackBoard i måndags. Jag visste att den skulle det, ty jag hade mejlat till Vanja och frågat, och hon svarar alltid på ens frågor (det är det faktiskt inte alla på universitetet som gör), snabbt också. Eloge till henne. Den ska lämnas in imorgon, och jag blev klar för någon timme sedan. Lite jobb och så har kommit i vägen, men jag är klar ändå! Alla frågor är besvarade! Som kanske inte alla av er vet, så bor jag numera (tillfälligt) hos mina föräldrar igen. Jag sa inget om att jag hade omtentan den här veckan till kära mor och far. Jag ville inte höra eventuella kommentarer i stil med "Borde inte du plugga istället för <whatever else I'm doing when I'm home>?". I fredags sa jag det dock till mamma, mitt behov av att gnälla över hur bitchig tentan var översteg behovet av att inte behöva höra kommentarer som jag ovan nämnt. Dessutom behövde jag en spark i arslet, att jag var medveten om att mamma visste om tentan gjorde att jag la ner mer tid på den än annars kanske.

Hur som helst, jag kommer bli jätteledsen om jag inte får godkänt den här gången. Jag är mycket väl medveten om varför jag inte fick G sist. Förutom att tenthelvetet var skitsvårt då, så besvarade jag inte ens hälften av frågorna och lämnade in tre sidor när tentan skulle vara på fem. Klart man får U då. Jag visste ju om det, men jag gjorde ändå mitt bästa utifrån de förutsättningar jag hade då (mådde verkligen piss). Omtentan utgick ifrån samma reportage som i våras, "Utan Jesus stannar Sverige", men med andra frågeställningar. De här frågorna var också skitsvåra tycker jag, och jag har känt för att ge upp stundtals, men det har jag ju inte gjort. Jag har besvarat alla så gott jag har kunnat, och verkligen lagt ner tid på det.

Det återstår att se om det räcker. Jag hoppas verkligen det, för nu är jag jättetrött på religiösa frivilligorganisationer och allt det innebär, jag orkar inte göra om skiten en gång till! Jag kommer hålla mina tummar hårt i tre veckor tills resultatet kommer.

Ska åka de åtta milen in till universitetet imorgon och skriva ut och lämna in tentan. Det kommer kännas mysko att åka dit efter flera månader, när jag inte studerar längre heller. Kanske ser mina forna studiekamrater i korridorerna någonstans, hoppas på det. :)

Kan inte ni också hålla tummarna för att jag lyckas få G på omtentan?

..idag för mina numera före detta kurskamrater, men inte för mig. Det blev studieuppehåll. Jag var kluven ett bra tag, men det känns rätt och bra nu. Jag har separerat och gjort slut med min sambo, mår skit över det, och jag tror ärligt talat inte att jag hade orkat koncentrera mig på att börja plugga såhär tätt inpå.

Jag kommer sakna en del av kursarna som gick i grupp C. De flesta av er kommer bli lysande socionomer, är jag fullkomligt övertygad om. (Särskilt L!). Det kommer jag också bli en vacker dag. =)

Just nu är jag nöjd över att bara "ta det lugnt" efter seperationen, ta hand om mig själv, läsa massa romaner utan dåligt samvete över att jag egentligen borde läsa kurslitteratur. Jag skrev "ta det lugnt" inom ""-tecknen för att jag jobbar ju som timvikarie, vilket inte direkt betyder "ta det lugnt", särskilt inte om man är så omtyckt och populär på jobbet som jag är ;) De ringer rätt ofta, som imorse klockan 06.59: Hej, kan du jobba SJU till fyra? Haha.

Så bloggen kommer kanske inte bli särskilt väluppdaterad framöver. Jag ska jobba så mycket jag får, och försöka må bättre så jag kan ta nya tag med studierna sen. Efter nyår kanske jag åker till England i några månader, vi får se.

Önskar er i grupp C en lyckad och intressant termin två i höst. Och förresten var väl det här med studieuppehåll för min del ett ganska smart drag. Jag har nu typ trettio personer jag kan fråga om begagnad kurslitteratur och hjälp om i framtiden. :D

Fan också. Nu har jag fyllt i blanketten om studieuppehåll, lagt den i ett kuvert, skrivit adress, satt på frimärke och klistrat igen kuvertet. Blanketten krävde att man skrev vilka kurser och vilka poäng man avklarat, vilket gjorde att jag loggade in på studentforum för att vara säker på att skriva kursnamnet korrekt. Kollade samtidigt om det kommit någon information om omtentan, men det hade det inte såvitt jag kunde se. Sedan halkade jag in på schemat för termin 2, som börjar nu första september. Och det bara började brinna inombords, fy fan vad intressanta föreläsningar och kursinnehållet verkar! Den kursen skulle passa mig som handen i handsken, jag vill lära mig det där, helst NU. Att jag kollade på schemat och att jag börjat läsa mina kurslitteraturböcker igen gör att jag kom på hur mycket jag egentligen verkligen ÄLSKAR att studera. Är lite ledsen nu, ska jag verkligen ta studieuppehåll?

Men samtidigt får jag inse mina egna begräsningar. I teorin skulle jag med lätthet klara termin två, säkert med lysande resultat. (Särskilt eftersom kursinnehållet verkar passa mig så himla bra). Fast i praktiken, som min livssituation ser ut nu, så är det långt ifrån säkert. Visst längtar jag efter att få lära mig alla saker som står på schemat, men jag kommer ju inte kunna tillgodogöra mig dem om inte resten av mitt liv är som det borde vara. Jag vill ha förutsättningar för att kunna lägga ner hela min själ i studierna, verkligen läsa åtta timmar om dagen och engagera mig i grupparbeten och dylikt.

Fast ändå.. Jag är ledsen (för att jag vet jag inte klarar att fortsätta just nu), arg (på min livssituation) och kluven. Ska jag lägga på brevet?

Jag lever. Bra va? Jag har jobbat, jobbat och jobbat. Med bara två dagar kvar på schemat och 16 jobbade dagar av de senaste 18 känner jag mig ganska öm i kroppen. Och i psyket. Jag lovade er ju ett inlägg till om jag kunde komma på kopplingar till socionomutbildningen, för det är ju vad den här bloggen ska handla om, ingenting annat, det skrivs i min dagbok istället.

Har kommit på ett par kopplingar, men jag kanske är för trött för att kunna få er (särskilt utomstående, alltså ni som inte läser till socionomer) att förstå dem fullt ut, det kanske blir lite flummigt.

I vilket fall som helst så har jag dammat av två av mina kursböcker. "Praktisk gruppsykologi" och "Mellan makt och hjälp". Det har slagit mig hur mycket MAKT man verkligen har som vårdbiträde, mot brukarna, även om brukarna är pensionärer. För det första, det uppenbara - den fysiska makten. Men den psykiska makten är nog större. Och så himla lätt att missbruka om man inte passar sig... Det slår mig mest när jag duschar folk. De sitter där i sina stolar, helt nakna och utblottade, totalt jävla maktlösa, medan en annan står med gummistövlar, förkläde och handskar och bestämmer allt ifrån hur mycket schampoo som är lagom och hur varmt vattnet ska vara. Nåja, nu finns det ju en hel del som kan vara med och säga sitt, men alla kan inte det. Och även de som kan säga till är maktlösa, för i slutändan gör vårdbiträdet ändå på sitt eget sätt, mer eller mindre. Okej, för det mesta vill man ju göra på sitt sätt, i vilken situation man än befinner sig. Sorgligt är det att skriva, men de flesta gör det också. Fast vårat fokus ju borde ligga på pensionären.

Har faktiskt ett konkret exempel. Det finns en pensionär som är väldigt omständig av sig och verkligen, verkligen vill ha allting precis på det sätt som h*n är van vid. Nu har h*n blivit lite sämre och några av personalen har sagt "Tycker nästan det är lite skönt att han blivit sjukare, så man får göra lite som man vill, han kämpar inte emot lika mycket längre, han har kapitulerat och vi kan göra på vårat sätt istället". Ja, herregud, men jag kastar inte sten i glashus så jag skriver inget mer.

 Jag vill verkligen inte bli gammal, inte om jag blir dålig och måste ha hjälp... Pensionärerna vill ju alldeles säkert även de ha det på sitt sätt, och deras sätt borde överväga våra sätt. Tänk att ha varit van vid någonting i hela sitt (låt oss säga 80-åriga) liv, och så måste de helt plötsligt finna sig i att någon mycket yngre människa hellre gör på sitt vis. Fy fan.

Nu glider vi över till gruppsykologi. Det är ganska intressant, särskilt för en person som jag som är ganska tillbakadragen och iakttagande. På min arbetsplats jobbar det bara kvinnor, i princip (en sommarvikarie som slutat nu var kille, och en ordinarie är kille, resten är tjejer och kvinnor, även cheferna och biståndshandläggarna och arbetsterapeuterna och kökspersonalen). Jag ser vad som händer i gruppen eftersom jag är så, jag vet inte, analyserande och observant av mig. MEN - även jag har fallit dit, jag påstår inte att jag är perfekt. Jag har hamnat i en viss grupp, för i personalgruppen finns det självklart många små grupper. Att det sedan nästan bara är kvinnor på arbetsplatsen gör att det talas till höger och vänster om varandra, bakom varandras ryggar. Eller är jag för generaliserande nu? Nej, jag tror inte det, jag tror att det blir mer skitsnack bland kvinnor än bland män. I alla fall på ett annat sätt.

Jo, jag har hamnat i en grupp, och även om alla arbetar på samma ställe med samma arbetsuppgifter så uppstår ofta en "vi"- och "dom"-känsla. Måste människan ha det så för att må bra? Jag mår bra i "min" lilla "grupp", det känns bra att det är "vi" och sen att "dom andra" finns.

Vet inte längre vart jag ville komma. Förutom att kurslitteraturen, de två böckerna jag angivit titlarna på, är användbar även utanför studierna.

Förövrigt väntar jag på en blankett om studieuppehåll. Det är 95% säkert att det blir det, om blanketten hinner komma i tid, jag vet inte hur sådant fungerar. Sedan borde jag ta reda på hur länge man får ta uppehåll egentligen, för jag vill ha betydligt mer skinn på näsan och vara starkare i mig själv när jag återupptar studierna. Jag vet ju inte hur lång tid det tar, men får man bara ta uppehåll under en begränsad tid kommer jag känna mig stressad och kanske inte kunna få och bli det, och då fortsätter jag hellre nu, med samma kursare som förut, som jag åtminstone känner igen. För om jag tar uppehåll och kommer tillbaka, så hoppar jag ju in på termin två, och då hoppar jag in i en grupp som redan varit det under en termin och det är inte min grej just nu.

Betyg på delkurs 1: VG
Betyg på delkurs 2: U

Fint va? Från VG till U. Men jag fixar upp det till G snart åtminstone, bara jag visste när omtentan blir.
Nu har ni iaf hört från mig, fast jag känner att jag är så trött att det kanske blev osammanhängande.

Till eventuella kursare och lärare som läser: njut av den sista tiden av vår fina, regniga sommar fram tills första september!

Så jag har en trogen skara besökare här än fast jag inte skrivit på över tre veckor. Där ser man minsann. Ja, nu är det väl bekräftat det som jag hela tiden visste - U på hemtenta nr två. Oroar mig bara för att jag ska missa när omtentan blir, fast jag loggar in på BlackBoard och Studentforum och försöker lusläsa. Men som jag fattade det blir den inte förrän i augusti någon gång. Hoppas den blir efter jag slutat jobba, annars vet jag inte hur det ska gå.. Jobbar sista dagen 22:a. Förövrigt oroar jag mig inte för att eventuellt få U på omtentan, för jag vet jag fixar det. Hade fixat denna också, men det rådde lite speciella omständigheter som jag inte behöver ta upp i bloggen.

Annars jobbar jag. Och trivs. Men är trött. Fast jag älskar mitt jobb och mina arbetskamrater. För er som inte vet det, så jobbar jag som vårdbiträde på ett äldreboende/servicehus. Snarare servicehus, för alla brukare har egna lägenheter fast de är samlade i samma byggnad. Ja, skitsamma, ni fattar väl iaf vad mitt jobb går ut på. Klä på, ta upp, tvätta, duscha, mata och torka skit i princip ;)

Det är så långt ifrån socionomprogrammet (känns som om det var minst ett halvår sedan jag var på universitetet sist), men ändå inte.. Socialt arbete är det i vilket fall och själv tycker jag att jag klarar mig bra och är kompetent. OCH social mot/med de gamla. Och initiativtagande. Haha, fan vad jag bräker på om mig själv då, men det är sådan skillnad mot hur jag kände hela vårterminen. Alltid dum och osäker.

Ledig ett par dagar nu, om jag inte blir utringd, kanske skriver jag något mer om jag kan hitta en koppling till socionomutbildningen. Nu blir det att lägga sig raklång på sängen och se på film, är trött efter gårdagens (kvällstur) och dagens arbete.

UNDERKÄNT kommer jag få på hemtentan. Det är inte bara som jag är pessimistisk, jag är helt och hållet realistisk. Det blir omtenta på det här. Det känns misslyckat. :/

På måndag börjar jag jobba som vårdbiträde igen, och nästan elva veckor framöver.
Vet inte om jag ska hålla bloggen levande över sommaren eller om den ska få vila, det finns väl inte så mycket studierelaterat att skriva om på ett tag nu. Om inte omtentan blir i sommar, förstås. Då kanske ni får ett inlägg.

Den här tentan är inget rolig. Den förra var ju rena rama barnleken jämfört med denna. Jag vet bara inte vart jag ska börja, det står helt still... Vill ni läsa vad den handlar om kan ni kika in på kursarens blogg; http://jenniebee.wordpress.com och läsa inlägget "Utan Jesus stannar Sverige".

Har på känn att det är långt ifrån säkert att jag ens blir godkänd på den här tentan. Imorgon ska jag sitta hela dagen. Hoppas det lossnar då. Men sitter jag åtta timmar så MÅSTE det ju lossna, tycker jag. Har bokat en tågbiljett till kära gamla Motala till på måndag, men har jag inte kommit långt på tentan tills söndagkväll måste jag avboka den och åka vid ett senare tillfälle. Lena finns ju kvar, Pia & CO likaså. Det är bara det att jag så gärna vill åka just nästa vecka så jag hinner kika in på Bona innan det blir lov där.

Den muntliga redovisningen av vår fältrapport i onsdags gick bra, för gruppen som så. För mig gick det inte så bra. Det slog lock för öronen på mig, så jag hörde mitt eget hjärta slå jättehårt och min röst högt inne i huvudet. Försökte i smyg gäspa bort locket bakom ett papper innan det var min tur, men det hjälpte inte och det kanske inte var sådär jättemycket i smyg egentligen, folk kanske trodde jag var oartig och uttråkad som gäspade när mina egna gruppmedlemmar redovisade. Alltid ska det vara något.. Lock för öronen, okontrollerat darrande ben, dimsyn...

Men det gick bra för resten av gruppen, vi fick bra kritik för den muntliga framställningen på opponeringen. Läraren sa att den lyfte hela det skriftliga arbetet. Fick komplettering på fältrapporten, men inte så allvarlig. Tror alla grupper utom en hade saker som borde ändras. Den gruppen hade ett nästintill felfritt arbete, och just den gruppen skulle våran grupp opponera emot. Fanns inget mer än bra saker att säga. Proffsigt!

Opponeringen var våran första. Förut har vi ju haft "kamratbedömningar" och "muntlig feedback", men nu var hela klassen med och det var mer på allvar. En del tyckte visst det var obehagligt. Sure, att sitta där och ta emot kritik inför en massa folk är väl ingen höjdare, men jag tyckte inte det var SÅ farligt. Den kritik vi fick var ju befogad. Och sen var man ju inte ensam, man hade ju hela gruppen med sig. Värre blir det senare när man ensam ska försvara sin uppsats. Men av någon underlig anledning har jag inte jättesvårt att ta kritik. Kanske för att jag jämt går runt med inställningen att allt jag gör ändå är skit. Ingen kan kritisera mig hårdare än jag redan gjort, liksom.

..dagen imorgon som man behöver åka in till universitetet. Muntliga redovisningar av fältrapporten och opponering idag, våran tur imorgon och sen får vi hemtentan. Jag är hur trött som helst men jag ville bara uppdatera, känner en press på mig eftersom ni trots allt är en skara som besöker denna blogg dagligen.

En längre uppdatering kommer... ska inte säga imorgon, utan jag säger att den kommer när jag har energi och skrivlust istället.

Nu när bloggen är flyttad till en annan plattform (inte för att jag vet vad det innebär eller om det ens påverkar mig mer än att jag var tvungen att flytta den) ville jag förnya designen. Först valde jag "retro blue", men det såg så moderataktigt ut. "Retro red" får det bli. Röd är en mycket trevligare (politisk) färg.

Om bara två veckor slutar terminen. Sedan får vi se vad framtiden har i sitt sköte. Fortsätta eller studieuppehåll med jobb en stund?

Fältrapporten är i alla fall klar nu och "min" grupp ska inte ses förrän på tisdag. Jag tänker ändå åka in till uni både imorgon och på måndag. Imorgon för att kunna skriva ut några etiska fall som jag behöver till en komplettering, och på måndag för att öva på den muntliga redovisningen. Den sista muntliga redovisningen.

På lördag bär det av till Liseberg. Bussresa med Verdandi. Resa, inträde, åkband och mat för 450 kronor. Riktigt studentpris. Ska tvinga syrran att åka de värsta attraktionerna, muahahhaha.

Ska gå och lägga mig snart. Tänker vara sadistisk och inte ge mig någon sovmorgon imorgon, fast jag skulle kunna. Men nej, upp kvart över sex och framme vid uni redan klockan åtta, minsann. Vilket iofs är onödigt för biblioteket öppnar inte förrän halv nio, men jag kan alltid försöka mer med "Medborgardemokratin och eliterna" som är en otroligt, enligt mig, jobbig bok att ta sig igenom. Men jag vill ha ett hum om den innan hemtentan åtminstone.

Just nu saknar jag Bona folkhögskola (Sveriges enligt mig bästa folkhögskola) otroligt mycket. Jag saknar allt! Lektionerna, lärarna, mentaliteten, vissa klasskompisar. Att skolan var så liten så man kunde i princip allas namn på alla kurser. Att alla (okej, de flesta åtminstone) var så solidariska och öppensinnade människor. Att lärarna blev mer än bara lärare - de blev kompisar, förebilder, kuratorer ibland.. Jag har fortfarande aktiv kontakt (något sporadiskt men ändå) med min före detta engelskalärarinna. Skolans underbara värderingar. Kvinnokamp och röd politik.

Om jag ändå kunde vrida tillbaka tiden ett par år så jag fick gå på Bona återigen. I miss you all. <3

Egentligen borde jag sova nu, men jag kan inte. Har ställt klockan på kvart i åtta. Inte för att jag ska in till universitetet, men för att jag måste göra klart den del jag fått ansvar för inom våran grupp (etniska-, etiska- och genusperspektiv på resultatredovisningen av intervjuerna på fältrapporten om barnfattigdom i Sverige). Vill vara säker på att börja i tid så det inte bara blir något ihophafsat. Och desto tidigare jag börjar desto mer fri tid får jag sedan. Om man nu ens har "fri tid" på universitetet, det finns alltid något kapitel i någon bok som borde läsas och/eller repeteras. Känns som om man aldrig är ledig.

Det är som min kursare och projektgruppsmedlem Jennie skriver i sin blogg (http://jenniebee.wordpress.com), det är snart sommarlov men fast man ska jobba i princip hela sommaren så känns det som ett lov för när man slutat sitt arbetspass får man gå hem och vara LEDIG. På riktigt.

Jaja, snart en termin avklarad. Bara sex kvar...

Ja, jag lever än men energinivån ligger närapå noll, så ni får inget inlägg längre än såhär än på ett tag.

..att försöka skriva oftare efter uppmaningar. Imorgon kommer ett längre inlägg, promise. Att försöka i alla fall. Det är ju smickrande att folk vill läsa det jag har att skriva :)

Godnatt på er så länge.