Våldsutsatta kvinnor

Nu var det visst ett tag sen jag skrev igen. Skulle ju skriva om den muntliga redovisningen, men det finns inte så mycket att skriva om den. Jag kunde det jag skulle säga som rinnande vatten och rent psykiskt tyckte jag inte det var så farligt att prata inför alla, var inte särskilt nervös innan eller något. Men när jag väl stod där framme och det var min tur att prata så krånglade kroppen rent fysiskt. Jag blev svag i benen, yr, fick smått suddig syn och pulsen rusade upp i typ 150 slag per minut. Grymt störande att kroppen ska hålla på sådär! Det ÄR ju ingen big deal! Men, den kanske ger sig ju mer jag övar. Såg efteråt att den skriftliga kompletteringen om man uteblivit skulle omfatta 5,5-7 skrivna A4-sidor. Så det är verkligen inte värt att missa ett seminarium om man absolut inte måste.

Hittills har jag inte missat ett enda, och jag planerar inte att missa något av de som är kvar heller. Har även inte missat en enda gruppträff. Strongt, tycker jag.

Imorgon är det ett seminarium om våldsutsatta familjer. Det är det första seminariet vi inte haft en gruppuppgift inför. Istället har vi haft en individuell uppgift där vi skulle reflektera över och skriva diskussionsfrågor till fem kapitel i boken "Våldsutsatta kvinnor - Samhällets ansvar". Hah, det har inte ens känts som att plugga när jag gjort den. Jag brinner inför frågor rörande våldsutsatta kvinnor, och jag läser sådant på min fritid. Efter det som hände i Bjästa var det många i min omgivning som sa att de öppet tog avstånd ifrån hela kommunen och att de var glada att de inte bodde där. Därför läste jag om Katarina Wennstams bok "Flickan och skulden" som är en dokumentär bok om våldtäkter, bara för att kunna få färska argument om att det som hände i Bjästa har hänt i HUR många olika kommuner som helst, och att det lika gärna skulle kunna gälla en tjej och en kille i DIN grund- eller gymnasieskola.

På tal om Katarina Wennstam så har jag nyligen även läst hennes triologi om mäns våld mot kvinnor. "Smuts", "Dödergök" och "Alfahannen", tre spänningsromaner som tar upp olika typer av våld mot kvinnor. Det är ju inte baserat på verkliga människor men samtidigt är Katarina Wennstam en erfaren journalist och har gjort stora efterforskningar inför böckerna. Så även om det är romaner tycker jag de kan vara oerhört nyttiga att läsa om man ska jobba inom områden där man möter våldsutsatta kvinnor. Förutom att få en större inblick i hur kvinnor och gärningsmän kan tänka och agera, så handlar böckerna även om hela rättsapparaten. Polisutredningen, rättegången osv. Om jag hade fått bestämma över socionomprogrammets litteraturlista hade jag infört alla tre böckerna som obligatorisk litteratur ;]

Nej, men ta det som ett tips ifall du som läser det här är socionomstudent eller funderar på att söka (eller om du bara vill ha något bra att läsa). Mycket nyttiga för att kanske få reda på hur kvinnor som upplevt våld tänker och känner. Själv har jag tyvärr upplevt det på nära håll. Jag tycker jag blivit starkare av det. Även om jag självklart inte hade valt att bli tillsammans med personen om jag visste vilket helvete som väntade i drygt ett år, men jag tycker inte att det är en nackdel nu inför framtida yrkesval.

Hepp, nu ska jag läsa även de kapitlen i "Våldsutsatta kvinnor - Samhällets ansvar" som man inte skulle reflektera över skriftligt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0