Laborationer.
Jag vet, jag är jättedålig på att uppdatera här. Önskar jag kunde säga att det är för jag använder varenda lediga stund till att plugga, men då skulle jag ljuga... Jag hinner ju med en hel del Facebook, tv-spel, filmer och att umgås med pojkvännen också, så egentligen borde jag kunna uppdatera här lite oftare.
I alla fall ska jag svara på Stinas och Emmas kommentarer i ett eget inlägg imorgon, men just nu tänkte jag bara ge ett litet livstecken. Och passa på att skriva att de senaste dagarnas grupparbetande har varit hur roligt som helst. Jag är nog inte ensam i gruppen om att ha skrattat så jag fått kramp i magen/nästan börjat gråta av skratt. Anledningen till detta har varit att vi inför morgondagens seminarium om utredningsmetodik, har gjort ett antal laborationer. Laborationerna har syftat till att visa hur olika människor uppfattar saker, och att ens eget minne sviker mer än man tror.
En av dagens laborationer var roligast. En i gruppen (i vårat fall var det jag) skulle skriva/hitta på en berättelse som var ungefär fem minuter lång, som skulle innehålla olika karaktärer, tidpunkter och platser. Jag blev därmed person A och fick i uppgift att läsa upp berättelsen för en annan gruppmedlem, person B. De andra i gruppen fick inte vara i rummet under tiden. När jag berättat för "B", kallade vi in "C" och B fick återberätta ur sitt minne för C, samtidigt som A (jag) skulle anteckna vad som skiljde sig i B's version emot originalberättelsen. Sen fick "D" komma in i rummet och "C" skulle berätta ur SITT minne, medan A och B antecknade ändringarna. Ni fattar grejen va? Så fortsatte vi tills alla i gruppen fått berätta/fått berättat för sig. Det var så jävla roligt, det var så mycket som ändrades och berättelsen blev kortare och kortare ju fler som återgav den. I slutändan hade huvudpersonernas namn ändrats, platser hade ändrats, viktiga delar hade utelämnats och falska detaljer lades till. Haha, fy fan vad lite man kan lita på sitt eget minne alltså! Dock var det intressant att vissa saker i berättelsen kom ALLA ihåg. Ja, det var roligt i alla fall.
Imorgon är det alltså delkursens näst sista seminarium (nummer 6 av 7), i utredningsmetodik. Därefter ska jag gå hem och börja tentaplugga på allvar, våran första salstenta är bara drygt två veckor bort. Det är lite panikartat, och det går inte att skjuta upp det seriösa tentapluggandet längre.
Och nu ska jag, i brist på skrivare, fortsätta skriva av gruppuppgiften (2½ datorskrivna A4-sidor) för hand så jag kan ha den som underlag imorgon på seminariet. På tiden att införskaffa en skrivare snart känns det som, måste göra det nästa gång CSN och lönen kommer. I och för sig finns det ju skrivare i biblioteket men jag har glömt bort hur man ens använder datorerna där och skriver ut. Det går väl att lära sig igen förstås, men alla gånger jag tänkt testa har varenda dator varit upptagen. Plus det är bekvämare med egen skrivare. Tills dess - kramp i handen.
I alla fall ska jag svara på Stinas och Emmas kommentarer i ett eget inlägg imorgon, men just nu tänkte jag bara ge ett litet livstecken. Och passa på att skriva att de senaste dagarnas grupparbetande har varit hur roligt som helst. Jag är nog inte ensam i gruppen om att ha skrattat så jag fått kramp i magen/nästan börjat gråta av skratt. Anledningen till detta har varit att vi inför morgondagens seminarium om utredningsmetodik, har gjort ett antal laborationer. Laborationerna har syftat till att visa hur olika människor uppfattar saker, och att ens eget minne sviker mer än man tror.
En av dagens laborationer var roligast. En i gruppen (i vårat fall var det jag) skulle skriva/hitta på en berättelse som var ungefär fem minuter lång, som skulle innehålla olika karaktärer, tidpunkter och platser. Jag blev därmed person A och fick i uppgift att läsa upp berättelsen för en annan gruppmedlem, person B. De andra i gruppen fick inte vara i rummet under tiden. När jag berättat för "B", kallade vi in "C" och B fick återberätta ur sitt minne för C, samtidigt som A (jag) skulle anteckna vad som skiljde sig i B's version emot originalberättelsen. Sen fick "D" komma in i rummet och "C" skulle berätta ur SITT minne, medan A och B antecknade ändringarna. Ni fattar grejen va? Så fortsatte vi tills alla i gruppen fått berätta/fått berättat för sig. Det var så jävla roligt, det var så mycket som ändrades och berättelsen blev kortare och kortare ju fler som återgav den. I slutändan hade huvudpersonernas namn ändrats, platser hade ändrats, viktiga delar hade utelämnats och falska detaljer lades till. Haha, fy fan vad lite man kan lita på sitt eget minne alltså! Dock var det intressant att vissa saker i berättelsen kom ALLA ihåg. Ja, det var roligt i alla fall.
Imorgon är det alltså delkursens näst sista seminarium (nummer 6 av 7), i utredningsmetodik. Därefter ska jag gå hem och börja tentaplugga på allvar, våran första salstenta är bara drygt två veckor bort. Det är lite panikartat, och det går inte att skjuta upp det seriösa tentapluggandet längre.
Och nu ska jag, i brist på skrivare, fortsätta skriva av gruppuppgiften (2½ datorskrivna A4-sidor) för hand så jag kan ha den som underlag imorgon på seminariet. På tiden att införskaffa en skrivare snart känns det som, måste göra det nästa gång CSN och lönen kommer. I och för sig finns det ju skrivare i biblioteket men jag har glömt bort hur man ens använder datorerna där och skriver ut. Det går väl att lära sig igen förstås, men alla gånger jag tänkt testa har varenda dator varit upptagen. Plus det är bekvämare med egen skrivare. Tills dess - kramp i handen.
Kommentarer
Trackback
