Hemtenta II

Den här tentan är inget rolig. Den förra var ju rena rama barnleken jämfört med denna. Jag vet bara inte vart jag ska börja, det står helt still... Vill ni läsa vad den handlar om kan ni kika in på kursarens blogg; http://jenniebee.wordpress.com och läsa inlägget "Utan Jesus stannar Sverige".

Har på känn att det är långt ifrån säkert att jag ens blir godkänd på den här tentan. Imorgon ska jag sitta hela dagen. Hoppas det lossnar då. Men sitter jag åtta timmar så MÅSTE det ju lossna, tycker jag. Har bokat en tågbiljett till kära gamla Motala till på måndag, men har jag inte kommit långt på tentan tills söndagkväll måste jag avboka den och åka vid ett senare tillfälle. Lena finns ju kvar, Pia & CO likaså. Det är bara det att jag så gärna vill åka just nästa vecka så jag hinner kika in på Bona innan det blir lov där.

Den muntliga redovisningen av vår fältrapport i onsdags gick bra, för gruppen som så. För mig gick det inte så bra. Det slog lock för öronen på mig, så jag hörde mitt eget hjärta slå jättehårt och min röst högt inne i huvudet. Försökte i smyg gäspa bort locket bakom ett papper innan det var min tur, men det hjälpte inte och det kanske inte var sådär jättemycket i smyg egentligen, folk kanske trodde jag var oartig och uttråkad som gäspade när mina egna gruppmedlemmar redovisade. Alltid ska det vara något.. Lock för öronen, okontrollerat darrande ben, dimsyn...

Men det gick bra för resten av gruppen, vi fick bra kritik för den muntliga framställningen på opponeringen. Läraren sa att den lyfte hela det skriftliga arbetet. Fick komplettering på fältrapporten, men inte så allvarlig. Tror alla grupper utom en hade saker som borde ändras. Den gruppen hade ett nästintill felfritt arbete, och just den gruppen skulle våran grupp opponera emot. Fanns inget mer än bra saker att säga. Proffsigt!

Opponeringen var våran första. Förut har vi ju haft "kamratbedömningar" och "muntlig feedback", men nu var hela klassen med och det var mer på allvar. En del tyckte visst det var obehagligt. Sure, att sitta där och ta emot kritik inför en massa folk är väl ingen höjdare, men jag tyckte inte det var SÅ farligt. Den kritik vi fick var ju befogad. Och sen var man ju inte ensam, man hade ju hela gruppen med sig. Värre blir det senare när man ensam ska försvara sin uppsats. Men av någon underlig anledning har jag inte jättesvårt att ta kritik. Kanske för att jag jämt går runt med inställningen att allt jag gör ändå är skit. Ingen kan kritisera mig hårdare än jag redan gjort, liksom.

Kommentarer
Postat av: Micha

Svar: Klart du får fråga det, bättre att fråga och se om man får svar, än att gå ovetandes och undrande! ;) Japp, vi är ett par och har varit ganska länge. Vi smyger inte med det, men ropar heller inte ut det för alla, så att säga =)



Förstår att man kan sakna Motala ibland, det skulle jag nog också göra om jag flyttade härifrån. Vissa saker åtminstone, som vackerheten vid Vättern tex. =) Vart bor du nu?

2008-05-30 @ 17:26:37
URL: http://eyeofstone.blogg.se/
Postat av: Minarelli

Malin, Malin...! Tugga i Dig att Du är minst lika bra som alla andra, och sluta nu "for once and all times" upp med att nedgradera Dig till "någon som nog inte klarar sig".



KLART ATT DU KLARAR DIG! Och att du t.o.m. kommer att göra det med briljans. När allt kommer omkring är Du ju min dotter, och jag älskar Dig!



Kämpa på - och välkommen hem under sommaren!



//Kram!

2008-05-30 @ 18:01:50
Postat av: Malin

Tack pappa. Jag nedgraderar väl mig själv lite för mycket ibland, men sanningen är den att jag ÄR inte lika bra som alla andra - på en del saker. Som att prata muntligt inför klassen, t.ex. En del kan ställa sig och improvisera och få det att låta helt naturligt, men jag kan inte det. Det går bara inte.

2008-05-30 @ 19:36:41
Postat av: Marie

Har du slutat skriva här? Hoppas att du inte har hoppat av. Jag går också socionomprogrammet i örebro, min första termin och i början kände jag att jag bara ville hoppa av. Var så hårt tempo!! Men nu känns det bättre. Det är fortfarande kämpigt ibland men ju mer tiden går blir jag övertygad om att jag faktiskt kan klara av det här. Samma känslor för dig? kramar!!

2009-05-03 @ 14:47:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0