socionomstudent

Jag lever. Bra va? Jag har jobbat, jobbat och jobbat. Med bara två dagar kvar på schemat och 16 jobbade dagar av de senaste 18 känner jag mig ganska öm i kroppen. Och i psyket. Jag lovade er ju ett inlägg till om jag kunde komma på kopplingar till socionomutbildningen, för det är ju vad den här bloggen ska handla om, ingenting annat, det skrivs i min dagbok istället.

Har kommit på ett par kopplingar, men jag kanske är för trött för att kunna få er (särskilt utomstående, alltså ni som inte läser till socionomer) att förstå dem fullt ut, det kanske blir lite flummigt.

I vilket fall som helst så har jag dammat av två av mina kursböcker. "Praktisk gruppsykologi" och "Mellan makt och hjälp". Det har slagit mig hur mycket MAKT man verkligen har som vårdbiträde, mot brukarna, även om brukarna är pensionärer. För det första, det uppenbara - den fysiska makten. Men den psykiska makten är nog större. Och så himla lätt att missbruka om man inte passar sig... Det slår mig mest när jag duschar folk. De sitter där i sina stolar, helt nakna och utblottade, totalt jävla maktlösa, medan en annan står med gummistövlar, förkläde och handskar och bestämmer allt ifrån hur mycket schampoo som är lagom och hur varmt vattnet ska vara. Nåja, nu finns det ju en hel del som kan vara med och säga sitt, men alla kan inte det. Och även de som kan säga till är maktlösa, för i slutändan gör vårdbiträdet ändå på sitt eget sätt, mer eller mindre. Okej, för det mesta vill man ju göra på sitt sätt, i vilken situation man än befinner sig. Fast vårat fokus ju borde ligga på pensionären.

Jag vill verkligen inte bli gammal, inte om jag blir dålig och måste ha hjälp... Pensionärerna vill ju alldeles säkert även de ha det på sitt sätt, och deras sätt borde överväga våra sätt. Tänk att ha varit van vid någonting i hela sitt (låt oss säga 80-åriga) liv, och så måste de helt plötsligt finna sig i att någon mycket yngre människa hellre gör på sitt vis. Fy fan.

*Borttaget*
Jo, jag har hamnat i en grupp, och även om alla arbetar på samma ställe med samma arbetsuppgifter så uppstår ofta en "vi"- och "dom"-känsla. Måste människan ha det så för att må bra? Jag mår bra i "min" lilla "grupp", det känns bra att det är "vi" och sen att "dom andra" finns.

Vet inte längre vart jag ville komma. Förutom att kurslitteraturen, de två böckerna jag angivit titlarna på, är användbar även utanför studierna.

Förövrigt väntar jag på en blankett om studieuppehåll. Det är 95% säkert att det blir det, om blanketten hinner komma i tid, jag vet inte hur sådant fungerar. Sedan borde jag ta reda på hur länge man får ta uppehåll egentligen, för jag vill ha betydligt mer skinn på näsan och vara starkare i mig själv när jag återupptar studierna. Jag vet ju inte hur lång tid det tar, men får man bara ta uppehåll under en begränsad tid kommer jag känna mig stressad och kanske inte kunna få och bli det, och då fortsätter jag hellre nu, med samma kursare som förut, som jag åtminstone känner igen. För om jag tar uppehåll och kommer tillbaka, så hoppar jag ju in på termin två, och då hoppar jag in i en grupp som redan varit det under en termin och det är inte min grej just nu.

Betyg på delkurs 1: VG
Betyg på delkurs 2: U

Fint va? Från VG till U. Men jag fixar upp det till G snart åtminstone, bara jag visste när omtentan blir.
Nu har ni iaf hört från mig, fast jag känner att jag är så trött att det kanske blev osammanhängande.

Till eventuella kursare och lärare som läser: njut av den sista tiden av vår fina, regniga sommar fram tills första september!